Detta blir det sista inlägget som är kopplat till min resa.

Jag är nu åter i Örebro.

Hur känns det??
Ja, vad skall man svara på det?
Visst det är skönt att vara nära mina älskade barn igen, det känns också fruktansvärt jobbigt att det blev som det blev, att expeditionen bara blev en sketen månad gammal.
Men jag är fortfarande helt övertygad om att det var rätt beslut att vända och cykla till ”hem” igen.
Dock ligger det en ilsket röd glödande känsla av besvikelse i mitt bröst. En sak är dock klar! Jag är INTE besviken på mig själv, utan snarare på bristerna i expeditionsupplägget och planeringen.

Jag kommer att fortsätta göra inlägg här, kanske för tillfället med mindre cykelrelaterat innehåll, men väl om det äventyr som nu börjar.
Ni är naturligtvis välkomna att följa detta ”hästjobb” som ligger framför mig.
Jag kommer att fortsätta att vara lika öppenhjärtig med mina framgångar och motgångar. Ni väljer själva vad och om ni vill ta del av detta.

Jag tror att att detta kommer att bli mer utmanande än någonsin. Tänk er själva att starta från noll, eller rättare sagt ”ground zero” att inte ha ett enda dugg, och försöka hitta bit efter bit och igen bygga ihop vad som kallas för en tillvaro

Jag är innerligt tacksam för det stöd som vissa personer visat mig i samband med min resa tillbaka.
Är fortfarande på jakt efter viktiga byggstenar som jag behöver för att återfå lite trygghet. Jag uppskattar enormt mycket om ni vill tipsa mig, stötta mig var jag kan hitta dessa små byggstenar.

Första lilla gruskornet till en byggsten fann jag idag, då jag blev välkomnad till anställningsintervju på tisdag nästa vecka. (Håll tummarna!)

Det ska också bli spännande att be vårt samhälle om lite hjälp, och se hur mycket stöd och hjälp jag kan få..
Jag kommer att försöka vara så nyanserad och rättvis i mina kommentarer kring det bemötande jag får från våra myndigheter.

Varma kramar
Stefan

Pin It on Pinterest

Share This