20/9 2015: Ett slut och en möjlig start?

20/9 2015: Ett slut och en möjlig start?

Det var det det!
Sitter nu i Swinoujscie igen, och väntar på färjan som skall ta mig tillbaka till Sverige.

Resan blev kort men lärorik. Kostsam på alla plan.
Jag offrade allt för en dröm som visade sig vara lite för stor just nu!

Var det värt det?
Nej! Det var det INTE!
Det kanske hade varit värt det om planen fungerat, men eftersom som den sjönk som en tegelsten redan första månaden, så var priset på det jag offrade åt helvete för högt.

Jag tror inte jag någonsin i livet känt mig så tom, deprimerad i själen ledsen och fruktansvärt besviken på mig själv att jag i mitt ”ego-sinne” verkligen trodde på att denna plan skulle vara genomförbar.
Hur i helvete kunde jag offra ALLT?
Detta betyder att jag inte har ett enda dugg att komma hem till, INGENTING! Jag har knappt så jag tar mig till tillbaka.
Det enda jag vet finns kvar när jag kommer tillbaka är mina älskade barn, mor och bror.

31191_406135506704_1183767_n

Det kan vara en omstart på livet, men var skall man börja?
Hade projektet fungerat, så hade jag haft gott om tid att planera under de sista månaderna på cykelsadeln, men blev det ju inte så.
Jag måste hitta någonstans att bo, jag måste göra ”boet” till ett hem, jag måste hitta ett jobb, jag måste hitta en ny tillvaro, jag måste bygga upp allt från botten igen och inte minst, Jag måste orka göra allt detta.
Allt detta skrämmer mig vettlös! Jag är med rädd nu än jag någonsin varit för denna resa.

Jag vill i grund och botten spola tillbaka bandet c:a 3 år i tiden, göra om och göra rätt.
Det enda som jag inte ångrar med denna resa, är de insikter och förståelser jag skaffat om mig själv. Men priset är ”way to high”!

Jag skull vilja säga förlåt både till mina nära och kära, min älskade, mina barn och alla runt mig att jag var så ”egotrippad” och tro att projektet faktiskt skulle fungera.

By the way! Det som faktiskt HAR fungerat är sponsoravtalen med Merida, Shimano och inte minst JMS-Vattenrening.
Av de företag som lovat att stötta projektet är de dom enda som hittills hållit vad vi kommit överens om. Synd, för att inte säga sorgligt!
Jag hoppas och tror att övriga hjälper till med sina bidrag fram tills den dag jag vände. Därför låter jag logotyper och länkar ligga kvar på min hemsida tills jag återvänt. Hoppas och tror också att problemen som uppstått med sponsringen beror på något missförstånd, och inte på ointresse.

Jag bugar mig till er bland mina vänner och bekanta som  stöttat mig med era bidrag, det är ni som är hjältarna i detta ”magplask” till projekt.

Varma kramar
Stefan ”livrädd” Sand

Ps. Är det någon av alla er som följer och läser mina inlägg, som kan hjälpa mig att hitta följande:
– Nytt jobb.
– En liten lägenhet.
– Lite andra byggstenar som kan vara bra att har när man ska börja om från noll.
Så snälla.. Kontakta mig snarast..!

19/9. Näst sista etappen före Sverige!

Idag var det nog inte ”bara” jag som var en udda gök..

En annorlunda morgon när man vaknar till medeltida trummor och riddare känner man sig inte så udda längre.
DSC04627DSC04625DSC04620

DSC04626

Slottet var min boning för natten, det billigaste tyska pensionatet hittills..

Trampar iväg och möter i nästa by… Udda fågel igen?

Blev stoppad av brandkåren och polisen och fattade inget.. Därefter kommer traktor efter traktor efter.. ja ni fattar.. Återigen en höstmarknad..

DSC04628

Ett antal mil senare kom jag tillbaka till mina hjulspår som jag lämnade för c:a en månad sedan..
Dock hade jag då förmånen att få åka den ”stora” färjan.DSC04631

DSC04630
Fick dock ganska snart klart för mig att färjkarlen inte varit nykter sedan lunch och vill inte köra mer i kväll.
Några vänliga själar i hamnen ringde några samtal och fixade en annan färja.. Betydligt mindre! Men över kom jag..
Jag förmodar att denne kapten var någorlunda nykter, han såg då ut som en Kapten.. Det var då jycken ombord som var den riktiga El Capitain! Bet mig i handen när saker inte passade, som att bli klappad på huvudet.. Morr!

DSC04635DSC04633

Under WWII byggde tyskarna bron och har inte sedan dess heller inte funkat..
DSC04652
DSC04656

Nu är jag bara några mil från Swinojadhdf.. Och hoppas att komma med en färja tillbaka till mitt älskade Sverige.
Det är med extremt blandade känslor.. Jag hade så gärna velat fortsätta.. Men allt har sin tid.

Jag har dock Ystad – Örebro kvar..

Kram på er
Stefan

17 – 18/9. Jobbar mig norrut.

Hej på er som fortfarande följer och läser!

Nu har jag bara en etapp kvar till Swinouadamjb, där allt började. Är nu i en liten by som heter Löcknitz, c:a 10 mil kvar i Tyskland.. Min tekniska kompetens har återigen glimmat till från Hradek nad Nissou, då all data i cykeldatorn lyckats fastna just där…

Från Frankfurt an den Oder cyklade jag fortsättningsvis efter den fina cykelvägen norrut.

Riktigt fin och skön cykling (synd bara att det är åt fel håll), underbart väder.. Lite smågrinigt att alla campingar har slagit igen för säsongen bara. Men å andra sidan är de små ”pensionerna” betydligt billigare är de förmodligen brukar vara. Dom försöker väl dra in det sista dom kan innan det är över för i år. Och campa i naturen är det något för tätbefolkat för.
Så det har blivit billigast tänkbara ”pensioner”.
Pensionat Oderblick
Helt nybyggt, så herrn var väl sugen på lite svarta €:sar. Billigt som skam. Men väldigt fint!
Pension Oderblick. (Ägaren av pensionatet var förövrigt bland det mest muskulösa individ jag någonsin set, men blev lite full i skratt när han skulle ta i hand. Han ger mig sin hand, som var mindre än en tonårsflickas, och blötare än en nymetad mört.. Så himla fel, att jag var nära att säga något..

Efter vägen
Det man ser efter vägen är ju inte heller fy skam.

Morgon i Frankfurt
God morgon i Frankfurt..
Bra vallatStorkkork

Sverige

Faktum är att jag allt som oftast ser Svenska märken och minnen efter min väg.. Ganska kul och mäktigt, och det gör mig stolt.
Kung Gustav Adolf

Utterkorsning..
Uttrar

Imorgon hoppas jag nå Swinouiusfjd.. Och på söndag ta färjan till mitt älskade Sverige.

Hörs snart igen…

Kram
Stefan

16/9 – 2015. Del 2.

16/9 – 2015. Del 2.

Herre jösses mina vänner!

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få så otroligt många positiva kommentarer om att jag skulle vända om och cykla hemåt igen..
Jag kan inte nog tacka för er support, för ni skall veta att det bränner lite i bröstet att jag bara kom c:a 128 mil söderut.
Det var någon som kommenterade med att: ”Om du inte gjort detta, så hade du haft den stenen kvar i skon”
Den ”stenen” kommer nog alltid att ligga där och gnaga, jag kanske måste dela upp den i mindre bitar.

WaterAid får dessvärre inte många ören av denna korta expedition.

Jag kommer så småningom, när jag kommer hem att bygga om min hemsida, och där skapa en sida som blir ”My wall of heroes” med er som försökte stödja och bidra till expeditionen.

Den cykelrutt jag nu trampar norrut på, är en väg som jag absolut kommer att cykla igen, då på semester och i högsommaren, så lättcyklad och vacker, hela vägen från Östersjön till Jablonec nad Nisou, där floden Niesse och senare Odre har sin källa. En underbar och lättcyklad, så vacker. Faktum är att jag skulle rekommendera alla som gillar att cykla och uppleva, att ta just den vägen. Oder-Neisse Fahrradweg.

DSC04590DSC04592DSC04588
DSC04587

Mina varmaste tack för att ni stöttar mig!!

Stefan

16/9 – 2015. En oväntad vändning.

16/9 – 2015. En oväntad vändning.

Nu är läget så här mina vänner!
Jag har nu varit ute och cyklat i en månad.

Jag har av flera skäl valt att återvända hem och avbryta min expedition. Jag gör detta av flera anledningar som under den gånga månaden uppstått, och jag kommer att beskriva var och en av anledningarna och vikten av dom en efter en och till dels i rangordning.

Expeditionsfinanser (Prioritet 1).
Hela expeditionen är uppbyggd på frivilliga bidrag från företag och expeditionssponsorer, och mina egna pengar. Mina egna pengar bestod av ett disponibelt belopp på bankkonto, och en summa i både € och $, som var gömt i min packning, som skulle fungera som ”reserv och vid akuta behov”.
Utöver det så skulle expeditionen finansieras av frivilliga i, efterskott, förutbestämda summor på cyklad mil från både de företag och privatpersoner som ”lovat” och avtalat om att inbetala sina milbidrag i slutet av varje månad.
Den första inbetalningen skulle alltså ske 29/8, i samband med att jag lämnade Sverige.
När det första sammanräkningen gjordes, så kom den första chocken.
Endast en fjärdedel av de privata bidragsgivarna hade visats sig villiga att bidrag. Nästa chock kom när sammanställningen gjordes för företagen som expeditionssponsorer.
Endast 1 (ett) företag hade fullgjort sitt åtagande.

Min tanke var att ändå låta tiden och milen få fortsätta, och samtidigt skicka ut en påminnelse till både företagen och privatpersonerna.
Dessa påminnelser renderade i absolut 0: – i insatta pengar på expeditionskontot. Bekymrande!! Jag fortsätter ändå att cykla på mitt egna kapital, som snabbt minskade. Några av mina allra närmaste vänner bidrog med lite extra. Men det var inte så planen så ut.
Jag hade redan innan avfärd bestämt att när pengarna når en miniminivå, ha en plan B i bakhuvudet. Plan B var/är att på ett säkert sätt kunna återvända till Sverige.
Den 12/9 var den nivån nådd, och mina funderingar satte igång.
Det var anledningen till att jag stannade i Hradek nad Nisou i Tjeckien i tre nätter, för att fundera och diskutera med folk i min närhet, för att fatta ett beslut om jag redan nu skall rycka i ”nödbromsen” och avbyta eller chansa och fortsätta.
Att fortsätta cykla med detta problem i bakhuvudet, och för varje tramptag minska chanserna att kunna bo, äta och i så fall återvända på ett säkert sätt, gjorde det i det närmaste omöjligt att fortsätta resan.
Hela denna situation påverkade psyket på ett närmast obeskrivbart sätt både en rädsla och oro infann sig ganska omgående. Redan i Berlin vacklade mitt psyke betänkligt, dels på grund av detta finansiella dilemma.

Ensamheten (Prioritet 2).
Även om jag har många supporters via både hemsidan och via sociala medier, på grund av att så många sponsring/bidragslöften inte uppfylls, så känner jag mig mer och mer utlämnad och ensam.
Det är super roligt med alla kommentarer som inkommit, men det går inte att betala maten med ”likes” och hejarop. Med denna ensamhet kom också växande längtan efter de mina som ett brev på posten, också en krypande osäkerhet och rädsla över vad som komma skall.

Längtan (Prioritet 3).
Tack vare känslan av ensamhet, började tankar t.ex. från Vårgårda började dyka upp, då jag sade ”Hejdå” till min son Sebastian, då han vände hemåt. De dagar vi hade tillsammans innan dess, var de bästa jag och grabben haft på tu man hand på väldigt länge, kanske till och med någonsin! Känslan av hans smärta, över mitt beslut, genom mina armar och bröst när vi kramade om varandra, var det värsta jag någonsin upplevt!
”Är min dröm värd detta” ”Är detta verkligen det jag vill göra?” ”Skall man inte vara glad över att vara på väg att genomföra sin dröm?”.

Ju längre jag cyklade desto tyngre gick det, jag började skylla på än det ena och än det andra. Jag stannade två nätter på en camping strax utanför Berlin för att försöka konsolidera tankarna.
Jag trampade ändå vidare, i hopp om att mina tankar och tvivel skulle ge med sig. Men som ni förstår så var det icke fallet.
Min ensamhet gjorde att min längtan efter mina barn, min älskade Jane, min kära mamma och alla mina andra i min närhet blev näst intill ohållbar.

Att vi kan ”Skypa” ibland är jättefint och bra, men jag kan inte välja att vara ”DÄR” när jag vill, jag kan inte vara ”DÄR” när dom vill eller behöver. Eller när jag behöver dom
Att ”Skypa” med min mor häromdagen, tog något så fruktansvärt hårt på mig och mitt psyke, för att inte tala om hennes. Att se hennes saknad, längtan och rädsla, något jag tidigare blundat för i mitt ego-sinne, blandade sig med mina känslor och blev till ett emotionellt kaos i mitt hjärta.

Säkerhet
Tillsammans med ovanstående, så dyker också denna ”lilla” fråga upp. Säkerhetsläget i Europa är ju som ni inget vidare just nu. Flera av mina tänkta länder har skärpt sina gränsövergångar, och 100 000-tals människor är på flykt, och detta i min tänkta resväg. Detta gör att det blir riskabelt att passera dessa områden, som normalt är säkra. Det har som bekant förekommit mängder med rån, stölder och överfall från dessa desperata människor som inte har någonting, och måste därför försöka hitta en väg till mat och kläder..
Utan möjligheter för mig att kunna bo ”säkert” efter vägen så ser jag detta som en orosfaktor att ta hänsyn till.

Insikter.
Men det jag upplevt under den gånga månaden och de insikter jag fått om mig själv, och som kommit till ytan är förmodligen det bästa som någonsin hänt mig. Detta tillsammans med de tre senaste åren, med de fel jag gjort, saker jag sagt och beslut jag fattat, har gett mig en bättre förståelse och känsla för hur jag skulle ha agerat gentemot min omgivning och allra mest mot mina nära och kära.

Därför kan jag inte kalla detta ”bleka” expeditionsförsök som ett misslyckande. Utan, i så fall, just precis som rubriken säger, ”En lyckad miss”.
Jag är lång ifrån så tuff som jag trott. Att en längtan efter de mina skulle vara så evinnerligt stark och ha förmågan att växa fortare än mitt eget självförtroende, kunde jag inte ens tro.

En stor och stark, förmodligen den starkaste, insikten är att hela mitt jag och mitt ”själv”, under flera år tillbaka, och dessutom denna projektplanering och projektet är en enda stor ego-tripp.
Jag har helt enkelt inte tagit till mig av min älskades, familjs, vänners och bekantas känslor, synpunkter och tankar, inte bara om att jag skulle/ville genomföra detta, detta gäller hela min inställning till mina nära och kära i synnerhet.
Det har ju inneburit stress, oro och sorg för många, att jag inte lyssnat och reflekterat över deras vilja och känsla över hur och vad jag gör och säger. Detta går nog igen många år tillbaka.

Dyrköpt självinsikt?
Absolut!
Men hellre det än att bara köra på i tron att man gör rätt och ändå gör så fel. Både mot sig själv och mot de i sin närhet.

Ergo!
Jag är inte så tuff som jag trodde, min ego-dröm är svagare än kärleken till de mina.
Därför väljer jag att vända på cykeln, och trampa hem igen.
Jag skäms inte det minsta över det, och känner heller inget tvivel över beslutet.

Mitt äventyr är trots detta inte slut ännu. Jag har fortfarande mer än 100 mil kvar att cykla innan jag kommer tillbaka, och jag kommer att göra inlägg i alla fall.

Kram
Stefan

12/9. A different kind of day

12/9. A different kind of day

Already yesterday night I decided to not to ride my beloved “Veva” any more than necessary. There is some really simple reasons for that.

  1. I have access to a super WiFi.
  2. It´s Saturday, and my son Sebastian is free from his studies.
  3. He´s going to visit my dear and loved mother with his computer.
  4. I´m going to Skype with my loved mother, I haven’t spoked to her since I left Sweden.

I have just recently finished the Skype session, it was really emotional and sweet to see and hear her.

The small village Hrádek nad NisouAnd had a rather nice surprise up its sleeve this afternoon.

I was just going out to buy something to eat from the local store, when I heard some “umpa, umpa” music from a distance, my curiosity led the way, and I found a really lovely autumn-market, with food, beer, music, happy people and market stands. 8: – SEK for at beer, and 30: – for at full plate of pork, grilled over open fire.

IMG_1186 IMG_1185 DSC04584

Let´s see what the morning brings to me when I continue further in to Czech Rep.

Love

Stefan

10 – 11/9 – 2015.  The day I change language in the blog.

10 – 11/9 – 2015. The day I change language in the blog.

Due to all my new friends I´ve made during the last couple of weeks, on my route through Germany, I feel obliged to at least write this and my forthcoming posts in English.
However I hope that you all excuse me for my partly deficient spelling and grammatical skills.

The 11/9:s route.

The last couple of days have been both amusing and depressing. I´m still very homesick..

Yesterday I stopped at a Mc Donald´s I Görlitz, and bought a cup of coffee, just to use their free WiFi, it have become some kind of a habit to do just that. Mc Donald´s and Burger King offers free WiFi.. But for the fifth time in a row I different cities, the freaking WiFi “ist Kaputt”. How on earth is that possible?

Any way. While sitting there and trying to find a camping I Görlitz, I found out that the only camping within miles are closed, for whatever reason.. (Big Sigh) Now what?
My budget is too tight for a hotel night. The weather really sucked. Görlitz and its surroundings is not a town where you want to spend a night in the open.
So I asked the man closest to me in the restaurant about the cheapest and nearest “Hostel” I Görlitz.. It was only c:a 500 meters away, but the fee was 35€.. No way!
He instantly replied! Be my guest at my home tonight. I´ll show you Görlitz and as my guest I´ll buy you dinner out and some beer..

What to say???

My own experience from Vårgårda, told me not to turn down an offer that feels OK!
Said and done. We rode on our bicycles through town, by a grocery store, up to my host Frank´s apartment, a small but very cozy apartment. I settled in and had a shower, made a short update on my computer.
And then we hit the town, and met up with Frank´s lovely girlfriend Claudia, who joined us for the stroll in Görlitz, we walked through the old part of the town, really beautiful!

IMG_1172

IMG_1171

IMG_1170

I didn’t know until now that the town where divided between Germany and Poland. We walked across a bridge over the river “Neisse” in to Poland, and suddenly I where back in Poland AGAIN!
Food and beverage are half the price I Poland compared to Germany. So we found a really nice restaurant by the riverside, and had a really nice dinner.
Poor Claudia!! She told me that this night where meant to be hers and Frank´s romantic evening out, and now I showed up..
IMG_1173
IMG_1177
After the dinner we walked across another bridge back to Germany.

We said goodbye to Claudia, and strolled towards Frank´s apartment, Frank however got a bit thirsty again, so we stopped by a British pub, and had a last beer. 3 beers for me this night made me a little buzzy.. Nice!

Back at Frank´s I took me about 30 seconds to fall asleep.

11/8.
I woke up 06:30 to the sound of my host, dressing himself in raingear, to go to the bakery and buy some warm and fresh bread. And we had a really nice breakfast. And I, for the first time ever, tried Nutella as spreading on bread.. And I tell you! It was definitely the last time.. “YUCK” But everything else was YUMMY!
IMG_1178
Frank dressed up in bicycle gear, and explained that he would like to follow me to the city border.
IMG_1179
After a shot goodbye in pouring rain Frank went back home, and I the other way towards Poland and Czech Republic. After a really wet a boring part of cycling I reached the town of Ostritz.. And a beautiful monastery.
PIC.
I followed the bicycle road along the river “Neisse” awesome road.. So nice and quiet!

Finally in Zittau, I AGAIN turned into Poland for a couple of kilometers to Czech Rep. and to the village of Hrádek nad Nisou, and down to the camping. WHAT THE F… A big party event had booked the entire camping!! So into the village and began looking for somewhere to sleep.. Found an adorable “Pension” for just 350 Czech koruna.. 110 Sek. (Same as an ordinary camping in Germany)..
Said and done! Checked in filled my stomach with another pizza, a real pizza, not like that decorative and small, but yet tasty, one from yesterday..
Now it´s time for some “Skype-time” with my beloved ones back home..
I´ll be back..
Hugs and kisses..
Stefan

9 – 10/9 Ner som en pannkaka och upp som en sol

9 – 10/9 Ner som en pannkaka och upp som en sol

I förrgår så hade jag som ni vet en ”psykdipp” som gjorde att jag var ganska ”bakdeppig” och trött efter många funderingar under den natten. Så jag cyklade den 9/9 bara så länge det var kul och ok väder.. Lagade sedan min kulinariska kullerbytta ni såg igår.. Där efter natti natt

Idag har dock tagit en helt ny vändning.. Hade tänkt att cykla fram till Tjeckiska gränsen.
, men tog en kaffe på McD i Görlitz, och träffade en mycket gästvänlig herre, som bjöd in mig till sitt hem, för middag och sömn.. Frank som han heter bor i centrala Görlitz, vi sitter och snackar på extremt bruten tyska från min sida, och ännu mer bruten engelska från hans sida.. Återkommer med mer längre fram..

Kram på er

5-8/9 Tankar om lilla i det stora och vice versa.

5-8/9 Tankar om lilla i det stora och vice versa.

Den som inte önskar ta del och läsa min emotionella status bör bara läsa den korta versionen på etappbeskrivningen.
Jag vet att nu kommer en del av er tänka/säga ”Fan gnäller han redan?” o.l.
Till er kan jag bara säga.. Läs den lilla versionen under etappbeskrivningen..
JA! Jag är deppig.. ”But just you wait!”

Faktum är att jag de senaste dagarna haft det mentalt jobbigt, faktum är att det började redan i Berlin, då hemlängtan och längtan efter de mina startade.

Känslorna har allt sedan dess ökat, och en konflikt mellan mitt ”själv” och mitt ”ensamma” har uppstått, och i kölvattnet av denna konflikt uppstår naturligtvis tvivel.

Tvivel om resan, tvivel om min kapacitet, tvivel om mina val, dessa tvivel föder då tankar som tar bort mitt fokus, ett fokus som är otroligt viktigt för mig att hålla uppe.

Utan fokus försvinner konstigt nog också kraften i benen, all energi som skulle behövas i dom, försvinner upp i skallen för att försörja dom förbannade hjärnceller som håller på med dravlet.
Jag vet (tror jag) hur jag skall göra för återfå kraften till benen och hitta mitt fokus, och därmed vända hela processen.

Men just nu haltar min förmåga att just åstadkomma just detta. Jag är förtillfället nere i en väldigt kraftig och bekant ”psykdipp” och tycker att det här liknar skit. (Samma känsla som jag hade 2014 när jag då befann mig i Gällivare).

Jag var ju så bra på att ta en dag, en uppförsbacke, en kurva, en stad i taget, men nu saknas det fokuset.. Skitmärkligt!!!

Det som normalt skall kännas spännande och roligt, känns inte alls varken spännande eller roligt.

Alla dessa förut vackra ändlösa alléer och lummiga vägavsnitt och mysiga byar, är nu inte alls vackra, inte lummiga. Det är bara ännu en allé, ännu en skog och ännu en by med kullerstensgator..

Jag behöver inte ens förklara hur jag ibland får kämpa mot gråten och motviljan att cykla en enda meter till. Normalt har jag inte ”klumpen” i halsen när jag cyklar, men av och till sitter den där och vill upp. Stannar jag och låter den komma upp, är det ännu tyngre att återigen trampa iväg.

De senaste kvällarna/nätterna har i det hänseendet varit mycket jobbiga.. En inre kamp mellan nyfikenheten och tidigare nämnda tvivel.

Jag kommer INTE att kasta in handduken!
Jag vill bara med detta förklara för mig själv och er hur jobbiga tankar kan te sig i okänd miljö.

Några tankar som jag brottas med ”grumliga” men ändå tankar.

  • Är det bättre att längta efter äventyret i vardagen, eller är det bättre att längta efter vardagen i äventyret?
  • Är längtan verkligen ett tidsmått, och inte ett tillstånd?
  • Är äventyret verkligen värd psykisk och fysisk smärta?
  • Uppväger upplevelserna den här och kommande ”psykdippar”?

Några tankar jag borde brottas med.

  • Jag upplever saker som få andra får uppleva.
  • Jag ser saker som få andra får se.
  • Jag gör saker som jag vill.
  • Jag gör detta för att jag vill,
  • Ett liv är vad man fyller tiden med.

Jag är ledsen att det varit lite dåligt med roliga berättelser och händelser, och ber om ursäkt för det. Men jag känner att jag också vill visa min andra sida av detta äventyrs mynt.

Som Clintan/Terminator en gång så uttrycksfullt sa: I´ll be back!

Med detta så vill jag att ni fortsätter följa mig, i mina kommande ”hausse & baisse” dagar som komma skall.

Btw!! Jag vill inte tigga! Men vill påminna er som inte betalat in det bidragslöfte ni gett mig, för den sträcka jag cyklade innan jag lämnade Sverige, att vara så gulliga att göra detta. Det är strax snart dags för nästa etappavräkning…

Till er som uppfyllt ert löfte vill jag tacka med en stor varm kram! Ni är min hjältar!!

På återläsande.

Stefan ”Den gråtmilde” Sand

5/9. Then we take Berlin!

5/9. Then we take Berlin!

Dagens etapp och snurr!

Vaknade fint och stilla vid 05:15 (Utan.. ja ni vet vad!)
Plockade i ordning på mina prylar, duschade och bestämde snabbt vilka kläder jag skulle ha idag. Det fick bli cykelkläder för omväxlingsskull.. Dom luktar inte hallon nu, så nästa vilodag skall ALLT genomgå en riktig sanering. (Jag har nu endast en (halv)ren cykeltröja kvar)

Jag smyger ner i godan ro i Youth Hostel:s matsal, lugnt och skönt endast ett äldre par som sitter och njuter av sin frukost. Frukosten, till min förvåning, saknade inte något övrigt att önska, den var som en bättre hotellfrukost, bara den var värd hälften av kostnaden. Nå väl allt gott så långt.

Mitt i en underbar tugga av min smörgås öppnas dörrarna till matsalen och ”All hell broke loose” 50 småtjejer i 13-15 års åldern rusar in, sjunger skrattar och dansar till musiken ut lika många mobiler, herre jä__lar vilket liv. Jag satte i mig frukosten snabbare än en snaps försvinner en midsommar. Fick strax reda på att det var danstävling i by i helgen. Stackars det äldre paret.. Dom kan ju inte gärna tugga fortare än proteserna tillåter på hårda brödkanter.

Jag vevade in mot Berlin, om gårdagen var underbar så var denna ALLT annat, tråkig cykling, dåliga vägar, trångt, skitigt och 100 000 000 andra turister. Jag ville så gärna bara sticka därifrån..


Trasslade mig in till ”Zentrum” och navigerade mig fram till Brandenburger Tor. Stannade och fotade lite, inte för att jag vet på vad och varför, andra gjorde ju det.
DSC04538DSC04539

Nu ska ni få höra! Jag har nog aldrig blivit så överrumplad i HELA mitt liv!

När jag själv står där på Brandenburger Tor och tar lite bilder, så kommer en turistgrupp med guide förbi, och guiden byter några snabba ord på svenska, han var ”svenskgalen”, men det var inte det som var intressant, utan gruppen som han förde vad indier och pakistanier, och utan jag sagt eller gjort ett dyft, ville alla krama, ta i hand och framförallt fotografera, tusen och en kramar och bilder frågade jag vad som pågick! Han rykte på axlarna och sa.. att det är ENORMT exotiskt med en lång, stor man från just Sverige, och att jag dessutom cyklat till Berlin och var skäggig gjorde inte saken mindre exotisk. Han skrattade och menade om detta gäng ska ha några bilder med sig på Barnadenburger Tor får dom köpa vykort, för dom var tvungna att följa programmet. Dom gick utan att ens tittat på Brandenburger… Till ocks med en polis som bevakade Amerikanska ambassaden skrattade och frågade om han fick ta en bild… Jag fattade INTENTING…

Jag fick då mina bilder..
DSC04542
DSC04551

Jag stack så fort jag bara kunde från stan, ville inte vara kvar en enda minut mer än nödvändigt.

Checkade senare in på en camping (Skitstor!!) och fick min övernattning som ”sponsring” av campingen.
Ställer nu mig återigen frågan!!
VAD HAR JAG GJORT FÖR ONT?!?!?!?

Tältet uppslaget, bäddat och duschat. Och när jag kommer ut från duschen har världens barnfest dragit igång 15 meter från mitt tält. 100-tals ungar tjoar och tjimmar och har jätte kul. Klockan var då c:a 16:00, ungarna slutade sin fest vi 18:00.. Och nu… Sitter två skitfulla föräldrar med discoljus och poppar följande låtar:
ABBA: Fernado
Culture Club: Do You Really Want to Hurt Me
Aha: Take on me
Kajagoogoo: Too Shy
Och så vidare.. Det smakar nästan ungdomsfylla i hela truten..
Om någon bara kunde rycka ut sladden!

JAG DÖÖÖÖR!

Pin It on Pinterest

Share This