Den som inte önskar ta del och läsa min emotionella status bör bara läsa den korta versionen på etappbeskrivningen.
Jag vet att nu kommer en del av er tänka/säga ”Fan gnäller han redan?” o.l.
Till er kan jag bara säga.. Läs den lilla versionen under etappbeskrivningen..
JA! Jag är deppig.. ”But just you wait!”

Faktum är att jag de senaste dagarna haft det mentalt jobbigt, faktum är att det började redan i Berlin, då hemlängtan och längtan efter de mina startade.

Känslorna har allt sedan dess ökat, och en konflikt mellan mitt ”själv” och mitt ”ensamma” har uppstått, och i kölvattnet av denna konflikt uppstår naturligtvis tvivel.

Tvivel om resan, tvivel om min kapacitet, tvivel om mina val, dessa tvivel föder då tankar som tar bort mitt fokus, ett fokus som är otroligt viktigt för mig att hålla uppe.

Utan fokus försvinner konstigt nog också kraften i benen, all energi som skulle behövas i dom, försvinner upp i skallen för att försörja dom förbannade hjärnceller som håller på med dravlet.
Jag vet (tror jag) hur jag skall göra för återfå kraften till benen och hitta mitt fokus, och därmed vända hela processen.

Men just nu haltar min förmåga att just åstadkomma just detta. Jag är förtillfället nere i en väldigt kraftig och bekant ”psykdipp” och tycker att det här liknar skit. (Samma känsla som jag hade 2014 när jag då befann mig i Gällivare).

Jag var ju så bra på att ta en dag, en uppförsbacke, en kurva, en stad i taget, men nu saknas det fokuset.. Skitmärkligt!!!

Det som normalt skall kännas spännande och roligt, känns inte alls varken spännande eller roligt.

Alla dessa förut vackra ändlösa alléer och lummiga vägavsnitt och mysiga byar, är nu inte alls vackra, inte lummiga. Det är bara ännu en allé, ännu en skog och ännu en by med kullerstensgator..

Jag behöver inte ens förklara hur jag ibland får kämpa mot gråten och motviljan att cykla en enda meter till. Normalt har jag inte ”klumpen” i halsen när jag cyklar, men av och till sitter den där och vill upp. Stannar jag och låter den komma upp, är det ännu tyngre att återigen trampa iväg.

De senaste kvällarna/nätterna har i det hänseendet varit mycket jobbiga.. En inre kamp mellan nyfikenheten och tidigare nämnda tvivel.

Jag kommer INTE att kasta in handduken!
Jag vill bara med detta förklara för mig själv och er hur jobbiga tankar kan te sig i okänd miljö.

Några tankar som jag brottas med ”grumliga” men ändå tankar.

  • Är det bättre att längta efter äventyret i vardagen, eller är det bättre att längta efter vardagen i äventyret?
  • Är längtan verkligen ett tidsmått, och inte ett tillstånd?
  • Är äventyret verkligen värd psykisk och fysisk smärta?
  • Uppväger upplevelserna den här och kommande ”psykdippar”?

Några tankar jag borde brottas med.

  • Jag upplever saker som få andra får uppleva.
  • Jag ser saker som få andra får se.
  • Jag gör saker som jag vill.
  • Jag gör detta för att jag vill,
  • Ett liv är vad man fyller tiden med.

Jag är ledsen att det varit lite dåligt med roliga berättelser och händelser, och ber om ursäkt för det. Men jag känner att jag också vill visa min andra sida av detta äventyrs mynt.

Som Clintan/Terminator en gång så uttrycksfullt sa: I´ll be back!

Med detta så vill jag att ni fortsätter följa mig, i mina kommande ”hausse & baisse” dagar som komma skall.

Btw!! Jag vill inte tigga! Men vill påminna er som inte betalat in det bidragslöfte ni gett mig, för den sträcka jag cyklade innan jag lämnade Sverige, att vara så gulliga att göra detta. Det är strax snart dags för nästa etappavräkning…

Till er som uppfyllt ert löfte vill jag tacka med en stor varm kram! Ni är min hjältar!!

På återläsande.

Stefan ”Den gråtmilde” Sand

Pin It on Pinterest

Share This