Nu är läget så här mina vänner!
Jag har nu varit ute och cyklat i en månad.
Jag har av flera skäl valt att återvända hem och avbryta min expedition. Jag gör detta av flera anledningar som under den gånga månaden uppstått, och jag kommer att beskriva var och en av anledningarna och vikten av dom en efter en och till dels i rangordning.
Expeditionsfinanser (Prioritet 1).
Hela expeditionen är uppbyggd på frivilliga bidrag från företag och expeditionssponsorer, och mina egna pengar. Mina egna pengar bestod av ett disponibelt belopp på bankkonto, och en summa i både € och $, som var gömt i min packning, som skulle fungera som ”reserv och vid akuta behov”.
Utöver det så skulle expeditionen finansieras av frivilliga i, efterskott, förutbestämda summor på cyklad mil från både de företag och privatpersoner som ”lovat” och avtalat om att inbetala sina milbidrag i slutet av varje månad.
Den första inbetalningen skulle alltså ske 29/8, i samband med att jag lämnade Sverige.
När det första sammanräkningen gjordes, så kom den första chocken.
Endast en fjärdedel av de privata bidragsgivarna hade visats sig villiga att bidrag. Nästa chock kom när sammanställningen gjordes för företagen som expeditionssponsorer.
Endast 1 (ett) företag hade fullgjort sitt åtagande.
Min tanke var att ändå låta tiden och milen få fortsätta, och samtidigt skicka ut en påminnelse till både företagen och privatpersonerna.
Dessa påminnelser renderade i absolut 0: – i insatta pengar på expeditionskontot. Bekymrande!! Jag fortsätter ändå att cykla på mitt egna kapital, som snabbt minskade. Några av mina allra närmaste vänner bidrog med lite extra. Men det var inte så planen så ut.
Jag hade redan innan avfärd bestämt att när pengarna når en miniminivå, ha en plan B i bakhuvudet. Plan B var/är att på ett säkert sätt kunna återvända till Sverige.
Den 12/9 var den nivån nådd, och mina funderingar satte igång.
Det var anledningen till att jag stannade i Hradek nad Nisou i Tjeckien i tre nätter, för att fundera och diskutera med folk i min närhet, för att fatta ett beslut om jag redan nu skall rycka i ”nödbromsen” och avbyta eller chansa och fortsätta.
Att fortsätta cykla med detta problem i bakhuvudet, och för varje tramptag minska chanserna att kunna bo, äta och i så fall återvända på ett säkert sätt, gjorde det i det närmaste omöjligt att fortsätta resan.
Hela denna situation påverkade psyket på ett närmast obeskrivbart sätt både en rädsla och oro infann sig ganska omgående. Redan i Berlin vacklade mitt psyke betänkligt, dels på grund av detta finansiella dilemma.
Ensamheten (Prioritet 2).
Även om jag har många supporters via både hemsidan och via sociala medier, på grund av att så många sponsring/bidragslöften inte uppfylls, så känner jag mig mer och mer utlämnad och ensam.
Det är super roligt med alla kommentarer som inkommit, men det går inte att betala maten med ”likes” och hejarop. Med denna ensamhet kom också växande längtan efter de mina som ett brev på posten, också en krypande osäkerhet och rädsla över vad som komma skall.
Längtan (Prioritet 3).
Tack vare känslan av ensamhet, började tankar t.ex. från Vårgårda började dyka upp, då jag sade ”Hejdå” till min son Sebastian, då han vände hemåt. De dagar vi hade tillsammans innan dess, var de bästa jag och grabben haft på tu man hand på väldigt länge, kanske till och med någonsin! Känslan av hans smärta, över mitt beslut, genom mina armar och bröst när vi kramade om varandra, var det värsta jag någonsin upplevt!
”Är min dröm värd detta” ”Är detta verkligen det jag vill göra?” ”Skall man inte vara glad över att vara på väg att genomföra sin dröm?”.
Ju längre jag cyklade desto tyngre gick det, jag började skylla på än det ena och än det andra. Jag stannade två nätter på en camping strax utanför Berlin för att försöka konsolidera tankarna.
Jag trampade ändå vidare, i hopp om att mina tankar och tvivel skulle ge med sig. Men som ni förstår så var det icke fallet.
Min ensamhet gjorde att min längtan efter mina barn, min älskade Jane, min kära mamma och alla mina andra i min närhet blev näst intill ohållbar.
Att vi kan ”Skypa” ibland är jättefint och bra, men jag kan inte välja att vara ”DÄR” när jag vill, jag kan inte vara ”DÄR” när dom vill eller behöver. Eller när jag behöver dom
Att ”Skypa” med min mor häromdagen, tog något så fruktansvärt hårt på mig och mitt psyke, för att inte tala om hennes. Att se hennes saknad, längtan och rädsla, något jag tidigare blundat för i mitt ego-sinne, blandade sig med mina känslor och blev till ett emotionellt kaos i mitt hjärta.
Säkerhet
Tillsammans med ovanstående, så dyker också denna ”lilla” fråga upp. Säkerhetsläget i Europa är ju som ni inget vidare just nu. Flera av mina tänkta länder har skärpt sina gränsövergångar, och 100 000-tals människor är på flykt, och detta i min tänkta resväg. Detta gör att det blir riskabelt att passera dessa områden, som normalt är säkra. Det har som bekant förekommit mängder med rån, stölder och överfall från dessa desperata människor som inte har någonting, och måste därför försöka hitta en väg till mat och kläder..
Utan möjligheter för mig att kunna bo ”säkert” efter vägen så ser jag detta som en orosfaktor att ta hänsyn till.
Insikter.
Men det jag upplevt under den gånga månaden och de insikter jag fått om mig själv, och som kommit till ytan är förmodligen det bästa som någonsin hänt mig. Detta tillsammans med de tre senaste åren, med de fel jag gjort, saker jag sagt och beslut jag fattat, har gett mig en bättre förståelse och känsla för hur jag skulle ha agerat gentemot min omgivning och allra mest mot mina nära och kära.
Därför kan jag inte kalla detta ”bleka” expeditionsförsök som ett misslyckande. Utan, i så fall, just precis som rubriken säger, ”En lyckad miss”.
Jag är lång ifrån så tuff som jag trott. Att en längtan efter de mina skulle vara så evinnerligt stark och ha förmågan att växa fortare än mitt eget självförtroende, kunde jag inte ens tro.
En stor och stark, förmodligen den starkaste, insikten är att hela mitt jag och mitt ”själv”, under flera år tillbaka, och dessutom denna projektplanering och projektet är en enda stor ego-tripp.
Jag har helt enkelt inte tagit till mig av min älskades, familjs, vänners och bekantas känslor, synpunkter och tankar, inte bara om att jag skulle/ville genomföra detta, detta gäller hela min inställning till mina nära och kära i synnerhet.
Det har ju inneburit stress, oro och sorg för många, att jag inte lyssnat och reflekterat över deras vilja och känsla över hur och vad jag gör och säger. Detta går nog igen många år tillbaka.
Dyrköpt självinsikt?
Absolut!
Men hellre det än att bara köra på i tron att man gör rätt och ändå gör så fel. Både mot sig själv och mot de i sin närhet.
Ergo!
Jag är inte så tuff som jag trodde, min ego-dröm är svagare än kärleken till de mina.
Därför väljer jag att vända på cykeln, och trampa hem igen.
Jag skäms inte det minsta över det, och känner heller inget tvivel över beslutet.
Mitt äventyr är trots detta inte slut ännu. Jag har fortfarande mer än 100 mil kvar att cykla innan jag kommer tillbaka, och jag kommer att göra inlägg i alla fall.
Kram
Stefan
jag är skit stolt över att ha dig som vänn och vi får fira din kamp med en öl eller två när du kommer hem.
Tjenare vännen , det starkaste du gjort på den här resan är att ha modet att vända hem igen, jag är en med flera som reggat mig för bidrag men sen hände inget mer ?
Att ta en chans och saker och ting inte går som planerat är inte att misslyckas. Du vågade, såg möjligheten och tog den. ??
Du om nån kommer inte sitta där på ålderns höst och tänka – jag borde, men gjorde det aldrig.
Du gjorde det som många av oss andra drömmer om att våga göra men rädda för att misslyckas. ”Att våga är att förlora fotfästet för en lite stund, att inte våga är att förlora sig själv”
Starkt gjort. ????Välkommen hem / kram från A & B
Respekt! mannen Strongt gjort Stefan , långcykling är ett ensamt uppdrag, som kostar på kroppen Mm stay safe
Ett beslut är alltid rätt oavsett. Du har gjort mer än vad många ens vågar tänka. Och insikten om hur viktigt det är med sina nära och kära är bara av godo. Det är också mer än vad många tar vara på. Du är grym Stefan! ❤️
Tråkigt att allt inte gick i lås! Men allt har en gräns och man ska nog följa sitt inre? njut nu av vägen hem?
Jodå, ny grill väntas
Helt rätt beslut. Världen finns kvar! Förhoppningsvis ser den bättre ut nästa gång! Ta dig hem på bästa sätt.???
Det är lugnt.. 🙂
Va? Finns den inte kvar alls?
Grillen har brunnit…:)
Klokt beslut ? Välkommen hem ☺
Ja du! Lite skadeglädje ?
Men också glad för din familjs skull. Lite fnissig för det är så ( fyra bokstäver ) att testa först och komma på nackdelar på vägen. Lite fniss för jag själv är så feg och bara trampar i mina vanliga invanda skor.
Felformulerat där, menar inte heller att du gjort ett misstag, så hoppas du förstod vad jag menade fastän jag tydligen inte kan få fram rätt ord ?
Men Tove.. Fniss till vad? 🙂
Scout Emmelie.. Tack! Men jag ser absolut inte detta som ett misstag..
Tack Moellen.. Tar kanske en annan väg norrut. Inget är hugget i sten.. Lite småsugen på att åka förbi det där rökeriet med dom hysteriskt goda revbensspjällen..
Respekt! Husrum i Sexdrega
Strongt gjort Stefan , vi vet ju båda att långcykling är ett ensamt uppdrag !
Så himla bra beslut. Välkommen hem. ☺?
Starkt!
Den ”stenen i skon” kommer nog alltid att finnas där.. Jag får kanske ta bit för bit… Men försvinner det gör den nog aldrig..
Tog en bild åt dig Ann. Dom hade dock stavat lite tokigt..
Men… Det är ju jag som är charmen att bo i mitt tält..
Hahaha, ja eller hur? ??
Ja den jäveln har ju totalt förstört charmen med att bo i tält ?
Klokt val o bra beskrivet i ovanstående text ? alla har vi drömmar o du testade din nu hade du inte gjort detta så hade den funnits där som en ” sten i skon” så välkommen hem till gnällbältet ”det går aldriii” ? ?
Oh så klok och så stark du är!!! ???! Välkommen hem till ”Svedala” och jag tror du kommer värdesätta saker på ett annat sätt när du kommer hem och finna ett nytt lugn och inre frid och harmoni ?☀️?
Stark är den som inser och erkänner sina misstag och lär sig därefter! Trampa försiktigt!
Så modig ändå? Man måste känna inåt!
Modigt gjort☺
Stolt över dig Pappa! Välkommen hem 🙂 <3
?
Bra Stef välkommen hem hoppas vi ses
Jag hade nog tänkt mycket på Thomas Quick där i tältet på natten… ?
Bra beslut, skämmas det behöver du absolut inte göra. För mig är du en hero, jag hade inte vågat längre till Marieberg, skulle vara skiträdd varje natt i tältet, det du gjort är så tufft, SÅ TUFFT! Både meningarna av ordet tufft. Välkommen hem när du nu kommer.
Mycket bra gjort? viktigt att lyssna inåt!
Klokt beslut! Välkommen hem?
Jag har bara lust att skriva FNISS ???????
Och ett stort GRATTIS till din familj ??
Klart det inte är ett misslyckande ? det är en stor styrka att lyssna på sig själv, vad man känner och inte bara fortsätta med din resa bara för att du sagt att du ska göra det. Du har ju redan cyklat 100 mil, bara det är ju helt otroligt ? lycka till på hemresan! ?
Klokt val Välkommen hem. Du kan gå med huvudet högt. Jag orkade inte ens cykla till frisören idag, tog bilen ??
Förnuftigt stefan, njut av hemresan!?
Du kan vara stolt för hur många av oss hade ens kommit till Askersund ???
Make sense Stefan, helt rätt ☺
Välkommen hemåt!
Klokt. Helt rätt att vända hemåt när läget är som det är. /Söder
Helt rätt beslut och absolut inget misslyckande!!! Hoppas hemvägen går bra – håller tummarna för dig. Kram ❤
Klokt och insiktsfullt❤️cykla försiktigt och välkommen hem❤️
klokt beslut
Cykla hem försiktigt. Det finns bara en av dig!
Plan B är ett mycket bättre beslut än plan A. Du är en vinnare. Din familj och din omgivning är vinnare av detta beslut. Bättre att prova än inte prova alls. Bra jobbat ?✌???? och välkommen hem.
Mvh
Kentha Annas Kafé i Löa( ett kafé du stannade vid din cykling genom Sverige.)
Jag tycker det är ett klokt beslut du tar. Med tanke på osäkerheten och riskerna som finns neröver och pengar som inte inkommer. Barnen är de viktigaste vi har och denna tripp du planerat, finns ju kvar om ett antal år när barnen är större. Cykla safe hem nu 🙂
Mycket klokt och modigt beslut. Alla vettiga hade gjort samma sak.