16/9 – 2015. En oväntad vändning.

Nu är läget så här mina vänner!
Jag har nu varit ute och cyklat i en månad.

Jag har av flera skäl valt att återvända hem och avbryta min expedition. Jag gör detta av flera anledningar som under den gånga månaden uppstått, och jag kommer att beskriva var och en av anledningarna och vikten av dom en efter en och till dels i rangordning.

Expeditionsfinanser (Prioritet 1).
Hela expeditionen är uppbyggd på frivilliga bidrag från företag och expeditionssponsorer, och mina egna pengar. Mina egna pengar bestod av ett disponibelt belopp på bankkonto, och en summa i både € och $, som var gömt i min packning, som skulle fungera som ”reserv och vid akuta behov”.
Utöver det så skulle expeditionen finansieras av frivilliga i, efterskott, förutbestämda summor på cyklad mil från både de företag och privatpersoner som ”lovat” och avtalat om att inbetala sina milbidrag i slutet av varje månad.
Den första inbetalningen skulle alltså ske 29/8, i samband med att jag lämnade Sverige.
När det första sammanräkningen gjordes, så kom den första chocken.
Endast en fjärdedel av de privata bidragsgivarna hade visats sig villiga att bidrag. Nästa chock kom när sammanställningen gjordes för företagen som expeditionssponsorer.
Endast 1 (ett) företag hade fullgjort sitt åtagande.

Min tanke var att ändå låta tiden och milen få fortsätta, och samtidigt skicka ut en påminnelse till både företagen och privatpersonerna.
Dessa påminnelser renderade i absolut 0: – i insatta pengar på expeditionskontot. Bekymrande!! Jag fortsätter ändå att cykla på mitt egna kapital, som snabbt minskade. Några av mina allra närmaste vänner bidrog med lite extra. Men det var inte så planen så ut.
Jag hade redan innan avfärd bestämt att när pengarna når en miniminivå, ha en plan B i bakhuvudet. Plan B var/är att på ett säkert sätt kunna återvända till Sverige.
Den 12/9 var den nivån nådd, och mina funderingar satte igång.
Det var anledningen till att jag stannade i Hradek nad Nisou i Tjeckien i tre nätter, för att fundera och diskutera med folk i min närhet, för att fatta ett beslut om jag redan nu skall rycka i ”nödbromsen” och avbyta eller chansa och fortsätta.
Att fortsätta cykla med detta problem i bakhuvudet, och för varje tramptag minska chanserna att kunna bo, äta och i så fall återvända på ett säkert sätt, gjorde det i det närmaste omöjligt att fortsätta resan.
Hela denna situation påverkade psyket på ett närmast obeskrivbart sätt både en rädsla och oro infann sig ganska omgående. Redan i Berlin vacklade mitt psyke betänkligt, dels på grund av detta finansiella dilemma.

Ensamheten (Prioritet 2).
Även om jag har många supporters via både hemsidan och via sociala medier, på grund av att så många sponsring/bidragslöften inte uppfylls, så känner jag mig mer och mer utlämnad och ensam.
Det är super roligt med alla kommentarer som inkommit, men det går inte att betala maten med ”likes” och hejarop. Med denna ensamhet kom också växande längtan efter de mina som ett brev på posten, också en krypande osäkerhet och rädsla över vad som komma skall.

Längtan (Prioritet 3).
Tack vare känslan av ensamhet, började tankar t.ex. från Vårgårda började dyka upp, då jag sade ”Hejdå” till min son Sebastian, då han vände hemåt. De dagar vi hade tillsammans innan dess, var de bästa jag och grabben haft på tu man hand på väldigt länge, kanske till och med någonsin! Känslan av hans smärta, över mitt beslut, genom mina armar och bröst när vi kramade om varandra, var det värsta jag någonsin upplevt!
”Är min dröm värd detta” ”Är detta verkligen det jag vill göra?” ”Skall man inte vara glad över att vara på väg att genomföra sin dröm?”.

Ju längre jag cyklade desto tyngre gick det, jag började skylla på än det ena och än det andra. Jag stannade två nätter på en camping strax utanför Berlin för att försöka konsolidera tankarna.
Jag trampade ändå vidare, i hopp om att mina tankar och tvivel skulle ge med sig. Men som ni förstår så var det icke fallet.
Min ensamhet gjorde att min längtan efter mina barn, min älskade Jane, min kära mamma och alla mina andra i min närhet blev näst intill ohållbar.

Att vi kan ”Skypa” ibland är jättefint och bra, men jag kan inte välja att vara ”DÄR” när jag vill, jag kan inte vara ”DÄR” när dom vill eller behöver. Eller när jag behöver dom
Att ”Skypa” med min mor häromdagen, tog något så fruktansvärt hårt på mig och mitt psyke, för att inte tala om hennes. Att se hennes saknad, längtan och rädsla, något jag tidigare blundat för i mitt ego-sinne, blandade sig med mina känslor och blev till ett emotionellt kaos i mitt hjärta.

Säkerhet
Tillsammans med ovanstående, så dyker också denna ”lilla” fråga upp. Säkerhetsläget i Europa är ju som ni inget vidare just nu. Flera av mina tänkta länder har skärpt sina gränsövergångar, och 100 000-tals människor är på flykt, och detta i min tänkta resväg. Detta gör att det blir riskabelt att passera dessa områden, som normalt är säkra. Det har som bekant förekommit mängder med rån, stölder och överfall från dessa desperata människor som inte har någonting, och måste därför försöka hitta en väg till mat och kläder..
Utan möjligheter för mig att kunna bo ”säkert” efter vägen så ser jag detta som en orosfaktor att ta hänsyn till.

Insikter.
Men det jag upplevt under den gånga månaden och de insikter jag fått om mig själv, och som kommit till ytan är förmodligen det bästa som någonsin hänt mig. Detta tillsammans med de tre senaste åren, med de fel jag gjort, saker jag sagt och beslut jag fattat, har gett mig en bättre förståelse och känsla för hur jag skulle ha agerat gentemot min omgivning och allra mest mot mina nära och kära.

Därför kan jag inte kalla detta ”bleka” expeditionsförsök som ett misslyckande. Utan, i så fall, just precis som rubriken säger, ”En lyckad miss”.
Jag är lång ifrån så tuff som jag trott. Att en längtan efter de mina skulle vara så evinnerligt stark och ha förmågan att växa fortare än mitt eget självförtroende, kunde jag inte ens tro.

En stor och stark, förmodligen den starkaste, insikten är att hela mitt jag och mitt ”själv”, under flera år tillbaka, och dessutom denna projektplanering och projektet är en enda stor ego-tripp.
Jag har helt enkelt inte tagit till mig av min älskades, familjs, vänners och bekantas känslor, synpunkter och tankar, inte bara om att jag skulle/ville genomföra detta, detta gäller hela min inställning till mina nära och kära i synnerhet.
Det har ju inneburit stress, oro och sorg för många, att jag inte lyssnat och reflekterat över deras vilja och känsla över hur och vad jag gör och säger. Detta går nog igen många år tillbaka.

Dyrköpt självinsikt?
Absolut!
Men hellre det än att bara köra på i tron att man gör rätt och ändå gör så fel. Både mot sig själv och mot de i sin närhet.

Ergo!
Jag är inte så tuff som jag trodde, min ego-dröm är svagare än kärleken till de mina.
Därför väljer jag att vända på cykeln, och trampa hem igen.
Jag skäms inte det minsta över det, och känner heller inget tvivel över beslutet.

Mitt äventyr är trots detta inte slut ännu. Jag har fortfarande mer än 100 mil kvar att cykla innan jag kommer tillbaka, och jag kommer att göra inlägg i alla fall.

Kram
Stefan